Du får mig att hoppas igen.. Jag vet inte om det är bra eller dåligt för jag har ingen aning om vad du känner. Jag vet inte om jag ska vara glad, vilket innebär att rädslan tar över. Rädslan för att du inte ska tycka att jag är något att ha. Rädsla för att åter igen bli krossad. För ärligt talat vet jag inte hur mycket mer jag orkar ta..

Vågar jag verkligen hoppas på det här?

Jag kommer alltid att älska dig och en del av mig kommer aldrig sluta hoppas på oss två igen.. Men är ganska säker på att det är bättre såhär. Det är bättre att vi kan prata om allt utan att undra hur det låter för den andra, så därför stänger jag in hoppet och låser hjärtat. Det blir enklast så. Men du vet i alla fall, du kommer alltid att veta.. Du var den första, men inte den sista.. 3

Jag tror att krisen är över nu.. Jag har sansat mig, jag vet att det är bättre såhär. Det är så det ska vara. Jag är bara lite för känslig ibland och lite för snabb med att uttala mig. Men det ska nog bli bra ändå, i slutändan. Hoppas jag. Jodå.

Ofta funderar jag på att packa mina saker och bara dra iväg.. Lämna allt bakom mig och starta ett nytt liv. Jag önskar att jag kunde det, det hade förändrat så många saker. Men jag har alldeles för många människor här som jag inte vill eller kan lämna! För många som finns föralltid fastetsade i mitt hjärta och utan dem kan jag inte andas! Så jag stannar kvar och härdar ut.. Försöker se ljuset i slutet på tunneln, men det är inte alltid så lätt och jag vet inte om det någon gång kommer att bli enklare..

Så jag antar att jag får stanna här..

Jag är trött, så himla trött men ändå vill jag göra något, något kul! Umgås med härliga människor på något sätt.. Men det är så mycket som måste göras innan torsdag och jag vet inte hur jag ska hinna med allt! Jag orkar inte ta tag i det helt enkelt :/ Jag vill bara ha kul och njuta av min ledighet innan jobbet börjar! Får ha ledigt ikväll och lägga mig tidigt, tar tag i verkligheten imorgon! :)

Jag vill ha dig vid mina sida. Jag vill känna din hand på min höft och dina läppar på min axel.. Jag vet att det är så det ska vara. Det är bara du som ska inse det.. Men jag kan vänta, i alla fall ett tag till. Jag har väntat såhär länge, vad gör ett par veckor till..?

Försöker att ta det som det kommer, men det är knepigt! Jag är delad i tre bitar.. Och jag har ingen aning om hur jag ska få ihop dessa delar till en hel. Men jag antar att det visar sig så småningom. Jag får helt enkelt ge det tid och ha kul och se vad som händer.. Men delarna är ju så olika! Åhhh!