Jag vill ligga med huvudet in hans knä medan han drar fingrarna genom mitt hår och viskar att allt snart kommer att bli bra. Jag vill känna hans värme mot min rygg och hans lugna djupa andetag. Hans trygghet omfamnar mig och det finns inga tvivel om att han alltid kommer att finnas för mig. Jag vill vara hans, helt och hållet, utan krussiduller. I mina drömmar är det han och jag och det finns inget som kan skilja oss åt. Men jag antar att det är vad det är, drömmar..

Det är nu jag känner mig som ensammast. Nu när jag har kommit hem från att ha umgåtts med andra. Nu när jag sitter i min soffa helt ensam utan att veta varför jag inte får ha den lyckan och den tryggheten som många, nästan alla, mina vänner har. Varför?

Jag erkänner, jag är rädd! Rädd för att behöva leva ensam resten av mitt liv, rädd för att aldrig hitta någon som står vid min sida, rädd för att aldrig få en familj! Men jag är nog mest rädd för att jag inte skulle kunna få barn, att det är något fel på mig. Rädd för att jag inte lan bli gravid. Rädslan växer ju äldre jag blir.. För jag vet att ju äldre man är desto svårare är det att bli gravid och risken för komplikationer blir större.

Detta ovanpå allt annat ökar stressen till maxläge. Inte konstigt att jag är så trött hela tiden!